Igår hände något som gjorde att jag började tro att det var början på förlossningen ( igen), då kände jag... Är jag verkligen redo för det här? Här har jag ändå gått i 9 månader och trott att jag varit så redo man kan bli, men nu när det börjar närma sig är jag inte riktigt lika övertygad. Måste erkänna att jag börjar bli lite nervös, kanske inte så lite heller... Det är inte så att jag är rädd för det, eller är det så? Kanske därför jag inte gjort det som hans syster sa kan skynda på allt. Men nu har jag iaf förberett det så om någon timme ska jag göra det, tror jag... Om jag vågar. Men så är det ju inte säkert att det hjälper heller, bebisen kanske inte vill komma ut än och då tror inte jag att det kommer hjälpa vad man än gör. Man kan gå i 2000 trappor, gå promenader, ha sex och gud vet vad folk säger att man ska göra för att "sätta igång" förlossningen. Men det jag ev. ska göra om någon timme är ingenting som är ansträngande iaf :)
Den stora frågan är hur jag kommer reagera när det väl sätter igång? Kanske blir jätte hispig, kanske känner att jag inte vill göra det här, kanske känner att jag inte KAN göra det här? Eller så känner jag att jag blir stålkvinnan och kan göra allt i hela världen utan minsta problem.
Jag hoppas iaf på det sista. Både för min och hans skull. Och för bebisen såklart...
Det här är ju något jag har velat så länge jag kan minnas, jag har alltid sagt att jag vill bli en ung mamma ( nu kanske jag inte så jätte ung, men man är ju 2 stycken om det).
Så varför är jag nervös nu när det äntligen kommer att hända snart?