Fredag:
Ja, jag var ju som sagt till lasarettet i fredags, fick sitta och vänta ett tag(som vanligt) och sen kom jag in och dom tog lite prover, sen fick vi vänta på läkare... 4 timmar...
Dom kände på magen, och sa att om det hade varit en blindtarmsinflammation så hade magen varit hård. Dom var väldigt osäkra på vad det kunde vara och tänkte skicka hem mig så jag fick komma in igen om det skulle bli värre. Men så frågade han hur det gick att gå och spänna magen och eftersom det gjorde ondare då så sa jag det, då bestämde han sig att dom skulle lägga in mig istället och gå in och kolla med en titthålsoperation om det var just blindtarmen. Fine, so far so god.
Jag kom upp till rummet och fick duscha inför op. sen kom en annan läkare för att känna på magen. Han sa att dom vill ju inte operera i onödan(visst, det kan jag förstå!), men han tyckte också att jag borde ha ondare om det nu var blindt.
Senare på kvällen bestämde dom sig för att skjuta upp op. till dagen efter och inte på natten som det var på tal om.
Lördag:
Låg och väntade hela dagen på op, mot kvällen kom samma läkare igen och kände på magen, men sa samma sak som tidigare. Jag borde ha mer ont!(fast jag sa att jag tyckte att det gjorde ondare än dagen innan)och tyckte att jag kunde få äta(ingen op alltså!) Men så ville han känna "where the sun don't shine" och det gjorde så J*VLA ont så jag började gråta. Då sa läkaren: Ja, men vi kanske ska gå in och kika ändå då... Tack för det...
Så vid 00.45 kom dom för att hämta till till op, jag kom ner och skulle få syrgas innan sövningen. Då fick dom in ett akutfall. Så det var bara att åka upp til rummet igen då, och vänta.
Söndag:
Eftersom jag var ner på op på natten trodde jag inte att det skulle dröja så länge innan jag fick åka ner igen. Men det var väl bara önsketänkande för jag fick ligga och vänta hela dagen igen. Mellan 20-21 kom dom iallafall och hämtade mig, men jag var förberedd på att få åka upp till rummet igen.
Men den här gången blev det av!
Blindtarmsinflammation var det och efter så lång väntan så var den sprickfärdig! Hade jag fått väntat lite till hade den alltså hunnit spricka, då hade det varit "ganska" akut!
Tydligen satt den fast rätt bra också så dom fick ruckla för att få ut den, så nu ser jag ut såhär på magen:


Ont gör det fortfarande, men det är betydligt mycket bättre! Nu kan det bara blir bättre :) Men jag tycker att det värsta av allt var att pga min höga smärttröskel så höll jag på att få någon operation. Ingen kan veta hur ont en annan människa har, så enkelt är det...